Jag fick potter för 2 år sedan av Antonia som hade haft honom innan. I början tyckte jag väl sådär om honom kan jag ju erkänna, han var ponny nummer 2 hela tiden. Antonia fick ofta sitta upp  när jag red hemma för att jag aldrig riktigt hittade dem rätta knapparna. Sen när hon red så kom jag ihåg att hon hela tiden visade hur lätt det var att rida honom och frågade alltid: men vad är problemet? Han är ju jätte fin! Hon visste ju hur man fungerade då hon hade ridit honom i många år. 

Dessutom blev han ju C-ponny och jag tävlade honom i kat. C hela 2011. Jag kom ihåg vissa tävlingar då han ballade ur totalt och bara ställde sig i ett hörn och stegrade inne på banan. Jag sa att jag aldrig mer ville tävla eller rida på honom igen. Potter var den ponnyn som prioriterades minst, då han var just C-ponny och inte kunde gå dem högsta klasserna. Men han fick hänga med på ett litet hörn på alla tävlingar och hela innomhus säsongen blev jag oftast placerad i varenda klass. Nu mera var Potter nummer 1 i stallet, men inte för hans prestation på tävlingsbanorna, utan för att jag tyckte om honom mera nu helt enkelt. Vi åkte på bl.a Baltic cup hoppade lilla rundan och vi blev 3a i finalen, änglahoppet, ljungby och massor av andra roliga innomhustävlingar! Och nästan alltd fick vi en rosett med oss hem. 

 

Nu så är han inte bara min ponny, han är även en kompis, ett sådant starkt band som jag har till Potter har jag ALDRIG haft med någon ponny. Även om säkert alla ni som läser detta nu älskar eran ponny över allt annat på denna jord, ungefär som jag gör med mina andra 3 ponnysar. Men med potter känns det som att han alltid har funnits i mitt liv och att jag känner honom utan och innan. Att sälja honom vore som att ens bästa kompis skulle dö, och det känns omöjligt helt enkelt. Potter är den ända ponnyn jag litar på till 100% och jag behöver aldrig vara orolig om man hommer lös eller liknande, jag skulle i princip kunna släppa han lös på gården utan att behöva vara orolig. Vi har ägt honom i 5 år, så han vet sin plats. 

Oftast när jag frågar mina kompisar vilken av mina hästar som är deras favorit, så är det ingen som har sagt potter, för att han är sur och kan bitas i boxen. Men han har aldrig bitit/sparkat mig eller liknande. Han är även den finaste ponnyn på marken, han är alltd lika fin och kan alla små partytrix så som öppna, sluta, galoppombyte, skänkelvikning i galopp, rygga, förvänd galopp osv. 

 

Sedan jag fick honom i slutet av 2010, så har jag trott att jag skulle kunna tävla honom hela min B-ponny tid, tills jag blev 13. Och inte bara tävla dom viktigaste klasserna. Men det blir aldrig som man har tänkt sig. Under HELA detta året har jag och potter gjort 7 tävlingar tillsammans, den ponnyn som jag älskar att tävla mest, har jag bara kunnat göra 7 ynka tävlingar på under ett helt år. Och allt för att han inte ska få ont i sin kota. 

 

Det känns omöjligt att se honom tillsammans med en annan ryttare, även om jag innerds inne vet att potter i grund och botten är en ponny som inte bryr sig så mycket, så är det ändå hemskt... Att någon ANNAN får ta ut honom ur boxen, att någon ANNAN får sätta på honom tränset, att någon ANNAN får rida ut på honom och skratta åt hans glada luftsprång, att någon ANNAN får lasta honom i någon ANNANS transport och åka iväg på tävlingar. Ibland när jag börjar tänka på att han har en skada, som aldrig kommer bli 100% bra, så kan jag börja gråta. Potter betyder otroligt mycket för mig och att gå runt och veta att det kanske aldrig mer kommer stå mitt och potters namn på en startlista igen känns hemskt... 

 

Jag tänker ofta på hur det skulle vara att leva ett liv utan honom, att inte ha någon ponny som man verkligen älskar sådär obeskrivligt mycket. Och jag vill varkligen inte att våran resa ska vara slut redan, jag hade gjort vad som helst för att få tävla honom ett år till, eller iallafall en sista tävling. Att få uppleva den där trygga och glada känslan igen, och veta att man åker på en tävling för att ha roligt, tillsammans med min fantastiska ponny. 

Om jag åker på en tävling så är potter det ända ponnyn jag känner mig absolut trygg på, jag vet att jag alltid kommer i mål.