Jag kommer på otroligt många händelser i mitt liv när jag tänker tillbaka. Det häder ju saker hela tiden lixom. 

Men om vi ska ta en dålig händelse och en bra hädelse så börjar vi med den dåliga. 

 

Någonting jag aldrig kommer att glömma är mina 2 omkullridningar på Ralle, men värst var nog den senaste i Danmark. Jag kommer ihåg hur jag hoppade näst sista hindret och hade en så himla bra runda på gång, hur jag vände upp lite för snävt mot kombinationen och kom för nära på A-hindret, jag hann tänka tanken att: Det här är omöjligt att han ska klara B. Sedan är allt svart tills jag sitter på marken och pappa sitter bredvid. 

Efter ett ganska långt tag kände jag hur min syn började försvinna. Alla röster hördes längre och längre bort och jag blev väldigt yr. Allt flimmrade i svart och grått i en väldigt lång stund och när synen äntligen kom tillbaka kändes det ungefär som när man vaknar upp och är frisk efter att ha haft influensa ungefär. Usch, rid aldrig omkull, bara ett tips! ;)

 

Och en bra händelse i mitt liv då!

Eller en speciell händelse var det ju!

Okey, en speciell händelse i mitt liv som jag inte har berättat om förut, var den dagen när jag provred Kelly. Kelly Brown som hon egentligen hette var Isabelle Karlssons B-ponny som jag skulle få rida. Hon var rankad som belgiens bästa B-ponny och jag var så himla glad att just jag fick rida henne! 

Jag var bara 10 år då och hade inte en enda märkes-sak typ. (jag är beroende av märkessaker, inte bra, jag vet) Och ni skulle sett min min när jag fick med Ett rosa anna-scarpati kit, ett john witaker träns, MASSA kingsland täcken, ett strass-pannband och ett kit med jätte fina lindor. När jag hade ridit klart på henne var jag så glad, livet kändes som om jag flög på ett rosa moln och allt var bara allmänt bra. 

Men vi tar dagen från början. 

Jag och pappa åkte en kväll till munkedal och skulle provrida Kelly. Isabelle hade innan provridningen sagt att hon var en jätte tjock och långhårig B-ponny, så mina förväntningar var inte höga. Men när vi kom fram och jag såg henne så tyckte jag att hon var jätte jätte fin! Och hennes språng gav den bästa känslan jag någonsin känt! (om man bortser från springhill-tuppence, en B-ponny jag provade på Irland)

Hon följde med mig hem och allt rullade på jätte bra. Men bara några veckor innnan vi skulle göra våran första tävling tillsammans kändes hon konstig ett ridpass. 

Jag bad mamma kolla på henne och mycket riktigt, hon var halt. Skadan hon hade, hade inte kommit under den korta tiden jag hade henne, utan den hade funnits där en längre tid men hade börjat synas när man red på henne. Sorgligt men sant var jag tvungen att lämna tillbaka den fina lilla ponnyn jag fick låna. Men som tröst fick jag det rosa Anna-scarpati kitet!