Jag vill bara börja mitt tal, med ett tack. Ett tack till min ponny som alltid har ställt upp, som en vän, som en familjemedlem. Att ha en ponny som du, är en ära. Du är nästan mänsklig på något sätt, när du stirrar in i mina ögon som att vi har världens djupaste diskussion, eller när du lyder mina order som en liten hund. 

I och för sig, du har gett mig 2 hjärnskakningar, en blåtira, bitit mig, sparkat mig, vi har gått omkull, och några fler rejäla smällar. Men det har det varit värt. Du har alltid försökt, du är en riktig tryer. Man jämföra dig med en målsökande micil, du kan hoppa högt, till och med över en bil. All framgång du gett mig, alla blå-gula rosetter, alla segertäcken, det är dem jag minns när jag tänker tillbaka på våran resa. 

Att ha en ponny som du är bättre än att ha en vän.

Detta ska jag säga inför 12 personer, jag lovar att jag kommer skratta 50% av framföringen. ;-), haha, nejdå!