I förrgår såg jag en film som hette 10 000 timmar. Den handlade om en kille som hade läst en bok där det stod att om man tränade på någonting i 10 000 timmar (alltså 8 timmar varje dag i 5 år) så blev man proffs. Det spelade ingen roll vilken gren. Killen vann på lotter och kunde därför hoppa av jobbet och uppfylla sin dröm att försöka träna och bli fotbollsproffs så han bestämde sig för att börja träna fotboll i 10 000 timmar för att se hur långt han kunde gå. 

Själva filmen väl bra, men budskapet var mycket bättre. Vill man någonting, oavsett om det är att delta i dem olympiska spelen eller att starta sin första tävling så går det. Allt går bara man verkligen vill, ger sig tusan på att det ska gå och t r ä n a r.

 

Om vi tänker inom ridsporten så är denna 10 000 timmars grejen väldigt svår att uppnå. (vill inflika att det är vetenskapligt bevisat att det stämmer angående 10 000 timmars regeln)

Det skulle ju inte betyda att du behöver vara i stallet i 10 000 timmar eller rida runt själv i en paddock i 10 000 timmar. Det som skulle krävas är nog att man skulle ha en tränare som stog där i 10 000 timmar, vilket i princip är ogörligt. 

Jag menar, man blir ju inte bättre på att rida av att rida runt själv i en paddock mitt i skogen. Visst skulle man av naturliga själ få bättre balans osv men man skulle aldrig lära sig något nytt, få en aha upplevelse eller veta när man gör rätt eller fel. Det enda man skulle kunna lära sig av skulle i så fall varit av sina misstag men att ta sig frammåt genom den vägen tar allderles för lång tid.

 

Om man vill komma någon vart med sin ridning gäller det att träna - såklart. Det är viktigt att ta hjälp av andra och ha en tränare som är duktigare än en själv som kan hjälpa till. Rider själv utan tillsyn för ofta blir det att man rider med ryggmärgen och om man då gör någonting som inte är korrekt blir det svårare och svårare att träna bort det sen. 

Jag har turen att ha 2 föräldrar som båda tävlat svår hoppning (men på stenåldern då). Jag får hjälp av mamma eller pappa så gott som varje dag vilket är otroligt bra givetvis. Att kunna träna för någon varje dag är inte många som har chansen till utan det vanligaste antar jag är att man hopptränar/dressyrtränar för någon en gång i veckan.

 

Men jag insåg precis att det inte alltid är så positivt att få hjälp precis varje dag. När jag rider på marken framförallt så går jag bara på instruktioner ibland. Jag blir som en robot och instruktören är den som trycker på knapparna. Jag gör bara det som jag blir tillsagd men tar inga egna initiativ. Det blir som att den som står på marken rider, bara det att jag utför jobbet. 

Detta som jag precis försökte beskriva har blivit bättre, jag har börjat ta befäl över situationen mera nu för tiden men det är bara senaste månaden/månaderna jag har börjat göra det.

 

Ibland känns det också lite tomt när jag kommer in på banan. Då är jag lämnad själv. Där måste jag ju ta egna initiativ, där är det jag som rider och har inga instruktioner att följa. 

Det var det som hände där på SM i vetlanda dag 2. 

Jag hade fått en instruktion att rida på 7 galoppsprång lite tillbaka på en linje. Bosse hoppade som in i bänken på trippeln som var första hindret på linjen men istället då för att ta ett eget val att galoppera frammåt på 6 som hade blivit betydligt bättre med facit i hand gick jag på instruktioen och gjorde som jag blev tillsagd vilket inte slutade särskillt bra. 

Nu menar jag inte att man inte ska göra som man blivit tillsagd. Givetvis ska man göra det och hålla sig till sin plan så gott det går, men man måste samtidigt vara flexibel och kunna göra egna bedömningar och ta egna beslut utifrån situationen. 

 

Detta är den enda nackdelen med att få så mycket hjälp som jag får. Jag måste börja lita på mig själv mera och verkligen tro på att jag kan, för det gör jag.