Igår somnade Elenya in. Hon fick kolik och det var andra gången på mindre än en månad. Efter 3 bukoperationer och ytterligare 3 kolikanfall gick det inte mera. Hon fick smärtstillande men svarade inte upp på det och en fjärde operation skulle inte gått. 

 

Det är så hemskt. Att inte veta vad som häner efter döden eller var hon är nu eller hur hon mår. Jag vet ingenting. Jag vet inte ens om hon mår bra och dessa frågorna kommer jag aldrig att få svar på. Jag saknar henne så mycket och vetskapen om att jag aldrig, någonsin mer kommer att få se henne och att jag inte kan göra någonting ger mig panik. Jag ångrar att jag inte visade henne mer uppskattning än vad jag gjorde när hon var vid liv och visade hur betydelsefull hon var.

 

Det är så hemskt att se hennes träns hänga på kroken, gå förbi hennes tomma box och behöva sudda ut hennes namn på tavlan. 

 

Att hennes sista timmar vid liv skulle vara smärtsamma var det sista jag ville. Och jag kan inte säga "jag är glad att du slipper lida" för det har jag verkligen inte någon aning om. Det enda jag kan göra är att hoppas att du har det bra men ibland räcker det inte till. Det enda jag vet är att jag slipper se henne lida, men tänk om hon fortfarande inte mår bra. För vem fan vet det? Att döden ska vara något fridfullt och positivt är bara någonting vi intalar oss själva för att vi inte vet bättre. 

 

Att vi människor ska bestämma om hästarna får leva eller inte känns så fel, som att någon skulle komma och ta livet av mig när jag kanske skulle velat fortsätta leva mitt liv. Jag vet inte vad Elenya ville.

 

Jag vet inte vad mer jag ska säga, jag har aldrig varit såhär ledsen även om det kanske inte märks hela tiden. 

Elenya, jag vill dig allt det bästa och jag önskar att det inte skulle blivit såhär, jag saknar dig och jag kommer aldirg hitta någon så bra som dig. Vila i frid.